måndag 22 augusti 2016

161 Ni kära Guds barn som för himmelen övar






1. Ni kära Guds barn som för himmelen övar, 
hur är det med kärleken, om ni er prövar? 
Säg, är ni nu ett genom kärlekens band 
och brister det bandet ej sönder ibland? 
Ack, sedan ni låtit med Gud er försona, 
må Herren för söndringens ande er skona 
och kärlekens Ande i hjärtana trona! 

2. Jerusalem är vår gemensamma moder 
och varje dess barn är en syster, en broder. 
Vi har ju tillsammans, du skingrade hop, 
en Fader, en Ande, en tro och ett dop. 
Om vi av Guds kärlek rätt började brinna 
så skulle vår köttsliga tvedräkt försvinna 
och Kristus, vår Konung, mer rum bland oss finna. 

3. Vår förstfödde Broder, han älskar oss alla 
och blygs ej, o under! att syskon oss kalla. 
Han ser ej på gåvornas olika glans, 
han ser blott på ett: om vi verkligt är hans. 
Och vi är ju hans för att älska varandra 
och ej för att misstro och döma och klandra 
de kära Guds barn, som till himlen vill vandra. 

4. Nej, syskon i Kristus, till er vi nu ropar: 
kom, låt oss stå samman mot fiendens hopar, 
ej blygas för Kristus, fast ringa han är 
i alla föraktade lemmar han bär. 
Ja, må vi förenas, så gamla som unga, 
att barnsligt och glatt med ett hjärta, en tunga 
om Jesus, om Jesus vår Frälsare sjunga! 

5. O, må vi då söka av innersta hjärta 
att älska varandra i glädje och smärta, 
förenade blott i den Frälsares tro, 
vars död är vårt liv och vars ångest vår ro. 
Ja, må vi så leva alltmer till hans ära, 
vars höga och heliga namn vi får bära, 
och prisa hans nåd både fjärran och nära! 

6. Vi går dock till himlen. Där svävar ej tonen 
när syskonen samlade står inför tronen 
och sjunger till glädje för Gud och hans Krist 
och älskar varandra, men då utan brist. 
Ack, ljuvliga tanke! Min längtan du väcker, 
och redan i hoppet min ande sig sträcker 
dit upp, där den eviga morgonen bräcker!

Text: Christian Andreas Bernstein (1672-1699)

fredag 29 juli 2016

160 Hjärtan, enigt sammanslutna

)

Alt. koral:




1. Hjärtan, enigt sammanslutna,
sök i Herrens hjärta ro!
Lågor, ur Guds väsen flutna,
flamma klart i Kristi tro!
Han, vår hövding, oss förenar,
han, vår sol, oss ger vår glans,
på hans livsträd är vi grenar,
han är vår och vi är hans.

2. Bröder, systrar, kom nu alla
och förnya ert förbund!
Kristus vill oss åter kalla
i en helig, stilla stund
att i tro och kärlek enas,
styrkas under sång och bön
och från strid och splittring renas,
så hans ära strålar skön.

3. Kom till Jesus för att lära
att hans kärleks djuphet se,
att varandras bördor bära,
för varandra livet ge.
Vi så högt av honom skattats
att han göt för oss sitt blod.
Syskonkärlek som har mattats
stärks på nytt i denna flod.

4. Gud ske ära, vilka höjder,
vilka djup av idel nåd,
vilka osägbara fröjder
som beretts oss i hans råd!
Gud, långt större än vi tänker
- unders under är hans namn -
med sin Son oss allting skänker,
sluter oss i fadersfamn.

5. Kristus, du som oss förenat
till en helig syskonrund,
lär oss, så som du det menat,
älska till vår sista stund,
så ditt ljus i mörka dalar
genom oss blir spritt och känt
och så starkt till världen talar
att den tror att Gud dej sänt! 

Text: Nikolaus Ludvig von Zinzendorf 1725 (25 år), sv. övers. Oscar Mannström 1913, bearb. A.H. 2016
Musik: 1688, bearb. Herrnhut före 1750, alt. Gustaf Düben d.ä.

måndag 18 juli 2016

785 Gud gav i skaparorden



Alt. koral:


1. Gud gav i skaparorden
dej, människa, ditt höga kall.
Du i hans namn på jorden
i makt en konung vara skall.
Själv konung utan like,
dej Kristus del beskär
av väldet i det rike
vars grundare han är.
I skapelsen som trängtar
till sin förlossnings dag,
men våndas än och längtar,
du råda skall med Andens lag.

2. Är syndens boja krossad
och brutet lustans tyranni,
går människan förlossad
från alla världens makter fri.
Hon får den makten stora,
i ringhetens gestalt,
att kunna allt förlora
och kunna äga allt,
att kunna allt försaka
och allt behålla kvar,
ja, vinna allt tillbaka
om allt på jord hon offrat har.

3. Dej Kristus visar vägen,
där du till denna höghet når,
om ödmjuk, fast och trägen
du stilla i hans lydnad går,
i mödans verk att bringa
de dina dagligt bröd,
i tjänargärning ringa
att ge de svaga stöd,
att tåligt utstå tuktan
i bitter sorgetid
och utan knot och fruktan
här kämpa ut din goda strid.

4. Gud i det dolda skådar
och kröner redan nu och här.
Han redan nu benådar
den som i tron har honom kär,
med purpurklädet, vunnet
Guds heliga till skrud,
och silket, som är spunnet
till dräkt åt Kristi brud.
Han troget skall förvara
det arv han dej berett
och saligt uppenbara
vad ännu inget öga sett.

5. Så må vårt lov vi höja
till Gud i varje verk och ord.
Var teg som vi får plöja,
den är Guds rikes åkerjord,
var boning vi får bygga
i våra fäders land,
vill Fadern överskygga
med hägnet av sin hand.
Så må vi glatt och stilla
gå fram i nådens tid
och trogna i det lilla
förvänta oförgänglig frid.

6. Den härlighet och ära,
som Kristus åt de sina vann,
den skatt han vill få bära
till dem som allt i honom fann,
må han av nåd förläna,
sin vilja till behag.
Han hjälpe mej så tjäna
min levnads hela dag,
att, när den är förrunnen,
jag hör från himlens höjd:
"Du trogen är befunnen,
gå in nu i din Herres fröjd."

Text: Johan Alfred Eklund 1910 (46 år), ngt bearb.
Musik: Hans Kugelmann, alt. Andreas Holmberg 1991

söndag 17 juli 2016

586 Mitt hopp är byggt i evighet






1. Mitt hopp är byggt i evighet
på Herren, vår rättfärdighet.
Ej något eget bär jag fram
men litar helt på Jesu namn.
På klippan Kristus står mitt hus,
han är mitt fäste och mitt ljus,
allt annat flyr i stormens brus.

2. När jag är trött och i beråd
jag finner vila i hans nåd.
När stormen yr kring strand och skär
har jag mitt säkra fäste där.
På klippan Kristus står mitt hus...

3. Hans löftesord, hans blodsförbund,
det bär mej till min sista stund.
När varje jordiskt hopp förgår
är han mitt hopp, och han består.
På klippan Kristus står mitt hus...

4. När jag hör domsbasunens ljud,
låt mej bli funnen i dej, Gud,
stå klädd i din rättfärdighet,
få prisa dej i evighet.
På klippan Kristus står mitt hus...


Text: Edward Mote 1834, övers. A.H. 2003

Musik: William Bradbury

lördag 16 juli 2016

703 Vi ska inte rubbas






1. //: Vi ska inte rubbas,
fasta ska vi stå ://
Ja, liksom träd vid källans klara vatten
fasta ska vi stå.

2. //: Mot allt ont i världen
fasta ska vi stå ://
Ja, liksom träd vid källans klara vatten
fasta ska vi stå.

3. //: Tills vi vinner seger
fasta ska vi stå ://
Ja, liksom träd vid källans klara vatten
fasta ska vi stå.

4. //: Helgade åt Herren
fasta ska vi stå ://
Ja, liksom träd vid källans klara vatten
fasta ska vi stå.

5. //: Invid klippan Kristus
fasta ska vi stå ://
Ja, liksom träd vid källans klara vatten,
fasta ska vi stå.


Text och musik: Spiritual (övers. A.H. 2010)

torsdag 14 juli 2016

519 En vis man byggde sitt hus på klippegrund




1. //: En vis man byggde
sitt hus på klippegrund, ://
en vis man byggde sitt hus på klippegrund
och regnet strömmade ner.
//: Och slagregn föll,
och vattenströmmar kom, ://
och slagregn föll, och vattenströmmar kom,
men huset föll ej omkull.

2. //: En annan byggde
sitt hus på lösan sand, ://
en annan byggde sitt hus på lösan sand,
och regnet strömmade ner.
//: Och slagregn föll,
och vattenströmmar kom, ://
och slagregn föll, och vattenströmmar kom,
och hans hus, det föll omkull!


Text: Jesus (Matt. 7)

Musik: Okänd

onsdag 13 juli 2016

523 Bygger du ditt hus på sanden

)


1. Bygger du ditt hus på sanden 
här vid hav och vindars sus? 
Eller bygger du på klippan 
som står fast vid böljans brus? 
Det är viktigt, det är viktigt 
se sej själv i Ordets ljus. 

2. Sätter du ditt hopp till Kristus, 
har du säker byggnadsgrund. 
Då kan trygg du möta faran 
i den vilda stormens stund. 
Och din sällhet, och din sällhet 
kan ej rubbas från sin grund. 

3. Bygg på klippan, bygg på klippan! 
Snart kan slagregn komma på! 
Stormens makter är så stora, 
hårt ska hoppet prövas då. 
Bygg på klippan, bygg på klippan! 
Evigt ska du då bestå.

Text: Maria Lundell, bearb.
Musik: Henry Smart