onsdag 28 september 2016

360 Gud låter sina trogna här





1. Gud låter sina trogna här
allt gott av nåd erfara,
och tecken på hans kärlek är
mång tusen änglars skara.
Så sjunger vi med gott behag:
Guds änglar från vår barndomsdag
oss följer och bevarar.

2. De lägrar sej kring var och en
som fruktar Herren gärna,
och deras hjälp är inte sen
mot dem som ont oss ärnar.
Så sjunger vi med gott behag:
Guds änglar från vår ungdomsdag
för våld och list oss värnar.

3. På vägen de oss leder så,
att vi vår fot ej stöter,
men trygga och förnöjda går,
fast nöd och sorger möter.
Så sjunger vi med gott behag:
Guds änglar oss till ålderns dag
på hulda armar sköter.

4. Med vänlig hand, fast inte sedd,
de mörkrets makt förjagar
och håller tröstens kalk beredd,
när ångest oss försvagar.
Så sjunger vi med gott behag:
Guds änglar oss på dödens dag
till himmelen ledsagar.

5. O Herre Gud, var mild och god
när vi med döden strider,
din Ande give kraft och mod
i alla världens tider,
så sjunger vi med gott behag
Guds änglars sång den stora dag
som vi med fröjd förbidar!


Text: v. 1-4 Georg Reimann d. 1615 "Aus Lieb lässt Gott der Christenheit", sv. övers. och kompl. v. 5 Jesper Svedberg 1694 (41 år) "Gud låter här sin christenhet", bearb. Johan Olof Wallin 1816 (37 år), ngt bearb. 2013
Musik: Musik: Tysk folkvisa / Martin Luther 1533 (50 år)

Denna psalm har länge varit stående "Mikaelipsalm" och förekommer nu i fjärde svenska psalmboken på raken, fast i en bearbetad version version - eller rättare sagt i två (se även Guds änglar är hans sändebud). Den är till största delen skriven av retorikprofessorn i Königsberg, Georg Reimann, men slutversen är tillfogad av Jesper Svedberg som först översatte psalmen till svenska. Och alltsammans är bearbetat av Wallin och ytterligare något litet ett par hundra år senare (i Svenska psalmboken av Frostenson, här av mej).

Istället för Reimanns/Svedbergs i varje vers upprepade "Nu är de helga änglars dag" gjorde Wallin ett slags kyrklig ålderstrappa, där änglarna sägs följa oss från "vår barndomsdag", "vår ungdomsdag", "på ålderns dag", "på dödens dag" allt intill "den stora dag / som vi med fröjd förbida".  

J Svedberg:
Jesper Svedberg, Kopparstick av G Fahlcrantz.

M Luther:
Luther46c.jpg

508 Till jorden böjd, o mödans slav



Alt. koralform:



BÖN OM FÖRBARMANDE 

1. Till jorden böjd, o mödans slav,
du gräver efter gods och gull.
Vad gräver du? Din egen grav.
Vad får du? Trenne skovlar mull.
Gud över dig förbarme sig!

2. Du jagar utan rast och sans,

du stolte, efter ärans bild.
Vad skall du känna i dess glans?
Ditt hjärta tomt, din ro förspilld.
Gud över dig förbarme sig!

3. Du ilar, sinnlighetens träl,

att tömma nöjets bägare:
Vad finner du på bottnen väl?
Blott ånger, blygd och vämjelse.
Gud över dig förbarme sig!

4. Ack, mänskobarn, hur leker du

med liv och död och evighet!
Du bort från jorden måste ju,
men vägen ej till himlen vet!
Gud över dig förbarme sig!

5. Och se, han kommer med en hast

den dag, som ibland alla dar
är viktigast, förskräckligast,
då Herrens dom blir uppenbar.
Gud över dig förbarme sig!

6. Han kommer både viss och snar,

den dag, då var och en skall få
allt efter som han handlat har.
Hur vill du, syndare, bestå?
Gud över dig förbarme sig.


7. Ditt liv, till denna stund förlängt,

tar slut, ja, kanske nästa stund.
"Vad har du gjort? Vad har du tänkt?"
det ropar då ur hjärtats grund.
Gud över dig förbarme sig!

8. Du ser framför dig liv och död:

i dag, i dag ditt val bestäm!
Och tacka Gud, vars nåd dig bjöd,
att än få välja mellan dem!
Gud över dig förbarme sig!

9. Ja, Herre Gud, min tid är kort,

hjälp att till dig jag vänder om,
förrän jag går den vägen bort, 
där ingen dödlig återkom!
Gud över mig förbarme sig!

10. Styrk du min svaga tro, och rör

mitt kalla hjärta så, att jag
besinnar vad min frid tillhör,
besinnar det i dag, i dag!
Gud, över mig förbarma dig!

Text: Johan Olof Wallin (ur predikan "Otrons självfördömelse"), ngt bearb.

363 I himlen, bortom plats och tid




1. I himlen, bortom plats och tid
det blev en väldig änglastrid,
där ängeln Mikael till slut
drev Satan från Guds närhet ut.

2. När Satan kom till jorden ned
fanns för Guds vänner ingen fred.
Han visste att hans tid var kort
att driva tron ifrån oss bort.

3. Hans vrede väldig är och stor
mot alla som på Kristus tror,
men Jesus, Gud och mänska sann,
är starkare ändå än han.

4. Nu står vi mitt i striden där
han strider mot Guds änglahär,
där ängeln Mikael för an
och vi med honom segra kan.

5. Och efter Satans nederlag
det blir en härlig segerdag,
med fest och jubel, vila, frid,
som vara skall till evig tid.


Upp. 12: 7-12
Text: Christian Braw, publ. med tillstånd
Musik: Carl Nielsen

söndag 25 september 2016

507 På den unge man han såg




1. På den unge man han såg
som invid hans fötter låg,
såg all längtan, allt begär,
fick den unge mannen kär,
den från barnsben fromme som
med sin stora saknad kom,
evigt liv vill fråga om.

2. Jesus har den unge kär,

ser vad han behöver här,
sätter Andens svärd så tungt
i hans hjärtas sjuka punkt:
"Ge de fattiga, min vän,
allt du har och äger än,
kom så hit och följ mej sen!"

3. Herre, du som känner allt

och i kärlek mej befallt
följa dej till evigt liv,
följa dej med rätt motiv,
säkert finner du hos mej
något ont som reser sej,
någon gud som trotsar dej,

4. säg då bara som det är,

fräls mej, du som har mej kär,
lyft din starka frälsarhand,
kapa varje träldomsband,
och om jag på denna färd
såras av ditt skarpa svärd
är din vänskap allting värd.

5. Låt mej bara inte då

bort från dej bedrövad gå,
hjälp mej lämna bakom mej
vad mej hindrar följa dej.
Visa mej ditt offer stort,
som har allt iordninggjort,
för mej öppnat himlens port!

6. Visst, nog undrar jag ibland:

når jag salighetens land?
Men jag tror ditt glädjebud:
"Allt är möjligt för vår Gud!"
Ut ur satans garn mej riv,
nåd utöver nåd mej giv,
låt mej ärva evigt liv!

Text: Gustav Jensen, sv. övers. A.H. 25/3 (Jungfru Marie Bebådelsedag) 2015

onsdag 21 september 2016

108 Sjung i himlens ljusa höjder

)


1. Sjung i himlens ljusa höjder,
sjung Guds lov, du änglahär!
Allt vad liv och anda äger
prise den som Livet är.
Stäm nu upp en mäktig världskör,
ingen stämma svike här.

2. "Tig!" åt stormens brus han sade,
när dess vreda hot han såg,
såg mot bräcklig farkost välvas
upp det dunkla djupets våg;
strax det näpsta vädret lydde: 
som en spegel havet låg.

3. När en son, av döden rövad
i sin ungdoms sköna vår,
bäres ut, och modern gråter
sorgens tårar vid hans bår,
"unge man, stå upp!" han bjuder.
Ynglingen står upp och går.

4. O, låt stämman ljuvligt klinga,
tungan röras utan tvång,
sjung om lidandet som frälste,
uppstäm påskens segersång,
sjung om honom, livets furste,
som skall väcka oss en gång!

5. Vilken syn, när lemmar växer
ur förtorkad aska opp,
när det kalla stoftet livas
än en gång av blodets lopp,
och av hudens täcke höljes 
ben och kött på nydant kropp!

6. Sist, när dödens makt betvingad,
människan förlossad var,
han, att himlens tron bestiga,
återvände till sin Far,
tidens kval åt korsets hjälte
evig äras frukter bar.

7. Honom gamla män och unga,
mödrar, jungfrur, späda mör
prisar med sin själ och tunga,
barns och dibarns röst man hör,
allas toner i förening
brusar fram i väldig kör.

8. Flodens snabba silvervågor
och den höga strandens svall
dag och natt och luft och skogar,
sol och snö och vattenfall,
allt i seklers alla sekler
Herrens lov förkunna skall.

Text: Aurelius Prudentius, sv. övers. Johan Bergman, bearb. A.H.
Musik: Henry Smart

måndag 19 september 2016

507 På den unge man han såg




1. På den unge man han såg
som invid hans fötter låg,
såg all längtan, allt begär,
fick den unge mannen kär,
den från barnsben fromme som
med sin stora saknad kom,
evigt liv vill fråga om.

2. Jesus har den unge kär,

ser vad han behöver här,
sätter Andens svärd så tungt
i hans hjärtas sjuka punkt:
"Ge de fattiga, min vän,
allt du har och äger än,
kom så hit och följ mej sen!"

3. Herre, du som känner allt

och i kärlek mej befallt
följa dej till evigt liv,
följa dej med rätt motiv,
säkert finner du hos mej
något ont som reser sej,
någon gud som trotsar dej,

4. säg då bara som det är,

fräls mej, du som har mej kär,
lyft din starka frälsarhand,
kapa varje träldomsband,
och om jag på denna färd
såras av ditt skarpa svärd
är din vänskap allting värd.

5. Låt mej bara inte då

bort från dej bedrövad gå,
hjälp mej lämna bakom mej
vad mej hindrar följa dej,
visa mej ditt offer stort,
som har allt iordninggjort,
för mej öppnat himlens port!

6. Visst, nog undrar jag ibland:

når jag salighetens land?
Men jag tror ditt glädjebud:
"Allt är möjligt för vår Gud!"
Ut ur satans garn mej riv,
nåd utöver nåd mej giv,
låt mej ärva evigt liv!

Text: Gustav Jensen, sv. övers. A.H. 25/3 (Jungfru Marie Bebådelsedag) 2015

torsdag 15 september 2016

503 Det var en man vars giriga håg



Alt. koral:



1. Det var en man 
vars giriga håg
ej aktade svett och möda,
allenast han 
vart ögonblick såg
sitt gods förökas och flöda.
Hans borg blev full
av silver och gull,
hans lador ej rymde hans gröda.

2. Han sade då 
med innerlig fröjd:
"Min levnads ro jag tillagar,
jag äta må 
och dricka förnöjd
och leva som mej behagar:
i många år
mitt goda förslår
till glädje och goda dagar."

3. Men Herren bjöd: 
"Du dåre, i natt
du samlas till dina fäder,
ditt överflöd, 
din hopade skatt
ej mer dej båtar och gläder."
Och dåren föll;
ej mer han behöll
än fyra multnande bräder.

4. Så har det gått, 
så skall det ock gå,
besinna det, unga och gamla.
En timlig lott 
kan inte bestå,
en jordisk hydda skall ramla.
Ja, lär er här 
hur vanskligt det är
att bättre skatter ej samla!

5. För egen törst, 
för kläder och glans,
i otid ej våndas och bäva.
Nej, kristna! först 
Guds rike och hans
rättfärdighet eftersträva!
Mot himlen, där 
vår rikedom är,
vårt hjärta alltid må stäva!

6. Och han, som där 
oss ämnar ett arv,
det ingen ifrån oss kan skilja,
ja, han som när 
den ringaste sparv
och kläder den minsta lilja,
sitt bröd oss ger
att dela med fler,
allt efter sin nådiga vilja.  

Text: Johan Olof Wallin, ngt bearb. A.H. 2012
Musik: Heikki Klemetti, alt. Per Ulrik Stenhammar