fredag 29 mars 2024

266 Höga kors, du enda ädla


Alt. melodi:

Alt melodi:


1. Höga kors, du enda ädla
bland de träd som vuxit här.
Fast du ej bär blad och blommor,
intet träd din like är.
Ljuva stam med ljuva grenar
som den ljuva bördan bär!

2. Sjung, min tunga!
Sjung den hårda,
höga, ärofyllda strid
som på korset Herren kämpat
till triumf och evig frid,
stark som lejonet i öknen
och som offerlammet blid!

3. All den dom som genom fallet
över världen kommen var
och från det förbjudna trädet
låg på syndigt släkte kvar,
ville han på trädet sona,
på det kors som honom bar.

4. Honom plågar spö och gissel,
spott och hån och övermod,
törnets krans och korsets spikar
pressar fram det dyra blod,
att all världen skulle renas
i den helga, djupa flod.

5. Kristi kors!
Blott du är värdigt
att dig hela världen ser.
Du för Israel och folken
är det rätta Guds banér,
och den dig i tro har skådat
dom och död ej rädes mer.


Text (=SvPs1986 nr 456): Venantius Fortunatus (530-609) "Crux fidelis" ur Pange lingua, sv. övers. Johan Alfred Eklund (1864-1945)
Musik: Medeltida, alt. Darmstadt 1698, alt. Giovanni Pierluigi da Palestrina (1525-1594)


Giovanni Pierluigi da Palestrina:

268 Min Frälsare, vad själave





1. Min Frälsare, vad själave
du lider i Getsemane,
vem kan det rätt beskriva -
hur helvetets och dödens kval
och bäckarna av Belial
till ångest dej kan driva!
Nöden,
döden
dej förskräcker,
och du sträcker
dina händer
upp mot den som trösten sänder.


2. Så hjälper du min arma själ,
du trofaste Immanuel,
ifrån så stort elände!
Din ångest i en örtagård,
din kamp och strid med döden hård
min fara från mej vände.
Jag bör
därför
dej lovsjunga.
Själ och tunga
dej må prisa,
som vill oss din nåd bevisa!


3. Dej vare därför lov och pris!
Ja, låt din Glädjeande vis
min håg och ande styrka,
att jag i mitt Getsemane,
i mitt bekymmer, kval och ve,
må tillitsfullt dej dyrka,
tacka,
blicka
bortom kvalen,
tåredalen,
finna friden 
redan här och efter tiden.


Text: Johann Qvirsfeld 1682 (40 år), sv. övers. Andreas Amnelius 1690, bearb. A.H.
Musik: Philipp Nicolai, alt. svensk 

273 Jesus, dej i djupa nöden




1. Jesus, dej i djupa nöden 
dina egna överger. 
Dej som går för dem i döden
sviker och förnekar de. 
Ack, jag själv, som bland de dina 
du vill frälsa med din pina, 
överger dej för en värld 
full av dårskap, synd och flärd. 

2. Vem var den som dej förrådde, 
då din tår för honom flöt, 
dej som nyss hans fötter tvådde, 
brödet nyss med honom bröt? 
Ack, jag själv, som från det bordet 
där ditt blod beseglar ordet, 
där du mej min synd förlät,
återföll i frestarns nät. 

3. Ej förmår de svaga vänner 
vaka ens en stund med dej, 
då du, höljd av blodsvett, känner 
dödens fasor samla sej. 
Ack, jag själv förmår ej vaka, 
ej en flyktig ro försaka: 
rörs en stund, men inom kort 
sover jag min bättring bort. 

4. Vem var den som inte kände
dej, sin mästare och vän, 
bröt den tro han nyss bekände, 
bröt den tredje gången än? 
Ack, jag själv, som flera gånger 
brutit löften, glömt min ånger,  
svikit och förnekat dej
som så ofta sökte mej. 

5. Salig den dej aldrig sviker, 
en gång av din kärlek rörd, 
aldrig från din sida viker
av en fåvitsk värld förförd, 
som, Johannes lik, vid ropen 
från den onda, blinda hopen 
trofast följer dina spår, 
vid ditt kors till änden står. 

6. Men du den som fallit åter 
med en blick upprätta kan.
Liksom Petrus den då gråter,
får dej lika kär som han. 
Jag har gjort dej sorg och smärta, 
se, dej älskar dock mitt hjärta.
Jesus, du min bäste vän,
tack att du känns vid mej än!

Text: Frans Michael Franzén 1812, 1817, bearb. 2016
Musik: Svensk 1697

torsdag 28 mars 2024

276 Från örtagården leder

 



 







1. Från örtagården leder
till Golgata en väg
som Anden förbereder
och tecknar steg för steg.
Till paradis den vägen bär,
men en smärtornas väg det är.

2. Av kärlek till oss arma
vår Jesus den har gått.
Hans hjärta ömma, varma
sitt dödsstyng där har fått.
Till paradis...

3. Vi ser olivträdslunden,
där han i ångest ber,
i mörka midnattsstunden
sej själv till offer ger.
Till paradis...

4. Han ingen av oss glömmer,
han villigt tar på sej
de synder oss fördömer,
att frälsa dej och mej.
Till paradis...

5. De sköna himlens dräkter
så dyrt han köpte då
åt alla folk och släkter
som inför Gud ska stå.
Till paradis...

6. Kom, syskon, låt oss dröja
i tro vid korsets stam,
i andakt blicken höja
mot Frälsaren, Guds Lamm!
Till paradis...

7. Vi bara så kan lära
den evigt nya sång
till Guds och Lammets ära,
som sjungs hos Gud en gång.
Han allt för oss fullbordat har,
men en smärtornas väg det var. 


Text: Carl Gotthard Liander 1887 (39 år), ("Bollnäspsalmen"), bearb. A.H. 2008 (i en annan, friare bearbetning ingår psalmen "Från örtagården leder"som nummer 77 i 1986 års finlandssvenska psalmbok som nr 77 . Samma nummer har den i finska psalmboken i Martti Ruuths övers. från 1903, "Käy yrttitarhasta polku". I Norsk Salmebok från 2013 har den nummer 175 "Det går frå urtehagen").

Musik: Carl Gotthard Liander 1887 (39 år)

Enligt Oscar Lövgren (i Psalm- och sånglexikon sp. 368, Gummessons 1964) avlade Liander folkskollärarexamen i Uppsala 1874 och blev lärare vid seminariet i Bollnäs 1875 samt rektor 1880, en befattning han behöll i nästan 30 år, till 1908 års slut. Under denna tid skrevs alltså denna pedagogiska psalm, där vi följer Frälsaren på hans "Via dolorosa", smärtornas väg.

Oscar Lövgren karaktäriserar rektor Liander på följande sätt: "L. var en framstående skolman, anspråkslös till sin läggning och på skilda sätt kristet verksam, bl.a. som EFS:s provinsombud. Han var också en poetisk natur med god musikalisk begåvning."

192 O Jesus, än de dina


1. O Jesus, än de dina
du vill omkring dej se,
och av din bittra pina
en salig frukt dem ge.
Dem in i döden älskar du,
och i din Faders rike
vill möta dem ännu.

2. Men redan här på jorden
bland oss du stiger ner.
För oss ett offer vorden,
dej själv åt oss du ger
och säger, evigt mild och god:
"Tag, det är min lekamen,
och tag, det är mitt blod."

3. Vi, Jesus, dej får höra
ännu i dessa ord.
Oss alla vill du göra
till dina vid ditt bord.
Oss alla, då du brödet tog,
du slöt intill det hjärta
som för oss alla slog.

4. Det hjärtat, som i nöden
den armes tillflykt var,
som bad för oss i döden
och våra synder bar,
det hjärtat än med frid och tröst,
med salighet från höjden
här nalkas trogna bröst.

5. Du kommer, kärleksrike,
ännu i Herrens namn
och för oss i ditt rike
emot en Faders famn,
en Faders, som förlåta vill
de barn du återlöste
och som dej nu hör till.

6. Ja, dej vill vi tillhöra,
o Jesus, till vår död,
och Herrens vilja göra
i medgång som i nöd.
Då blir du hos oss alla dar
intill vår levnads ände,
som själv du lovat har.


Text: Frans Michael Franzén 1812, 1817 (40, 45 år)
Musik: Tysk folkvisa / Köpenhamn 1569


Alt. koral:
 

Alt. koral: 




Da Vincis målning Nattvarden:

När Franzén den 1 juli 1817 publicerade bearbetningen av sin egen sju år gamla psalm i Stockholms-Posten, skrev han att den hade till ändamål att "enkelt och troget framställa själva handlingen därvid, såsom icke endast skedd, utan skeende ännu för att stärka intrycket av instiftelseorden och den efter dem följande bönen".

Psalmen har haft en mycket stark ställning i svensk kristenhet under 1800- och 1900-talen, och gärna sjungits som beredelsepsalm inför nattvarden. Alldeles särskilt har den i många församlingar varit en närmast obligatorisk skärtorsdagspsalm.

Melodin är tidigast känd från Thomissons koralbok 1569 till texten Hielp Gud att ieg nu kunde. I Haeffners koralbok gick den i 2-takt, men är nu "rytmiserad" i enlighet med den äldsta förlagan.

F M Franzén:
Frans Michael Franzén porträtterad 1823 av Johan Gustaf Sandberg

onsdag 27 mars 2024

267 Du går, Guds Lamm, du rena


1. Du går, Guds Lamm, du rena, 
oskyldiga och milda, 
att oss med Gud förena 
som förr från Gud var skilda. 
Ditt hjärta bär vår sveda, 
att våra hjärtan freda. 
Pris vare dig, o Jesus! 

2. Du såg de hårda banden, 
de fasansfulla öden. 
Bedrövad var dig anden, 
bedrövad intill döden. 
Ditt eget kval du kände, 
men tyngre vårt elände. 
Pris vare dig, o Jesus! 

3. Att kunna oss välsigna 
du låter dig förbanna. 
De tyngda skuldror digna, 
blod droppar från din panna. 
Den kalk, som vreden rågar, 
du ensam tömma vågar. 
Pris vare dig, o Jesus! 

4. Fast änglars legioner 
din bön kan nederkalla, 
fast över himlatroner 
ditt ord förmår befalla, 
du villig bojan tager 
och tålig bördan drager. 
Pris vare dig, o Jesus! 

5. Men Gud, som dig ej skonat, 
min synd mig nu förlåter. 
Befriat och försonat 
mitt hjärta lever åter. 
Mitt hjärta jag dig giver 
och din för evigt bliver. 
Pris vare dig, o Jesus!

Text (=SvPs1986:136) Christoph Christian Sturm 1780 ? (40 år), Johan Olof Wallin 1816 (37 år)
Musik: Ombildad gregoriansk melodi / Erfurt 1542

Tio år på svenska: Jesus gråter - världen ler


1. Jesus gråter, världen ler.
Vanvett sjunger mellan gravar.
Syndens vän ej faran ser,
döden dansar med dess slavar.
Hund till spyan vänder åter,
världen ler men Jesus gråter.

2. Slutet kommer - ve, o ve!

Vill du dej vid satan länka?
Kan du Jesu gråt ej se?
Kan du på din frid ej tänka?
Grät förgäves han som dömer,
ve dej, ve, när slutet kommer!

3. Jesus gråter - smält, vart bröst,

vakna, du som synden söver!
Bäva för din falska tröst,
det är dej han gråter över.
Till din Frälsare vänd åter,
smält, vart hjärta, Jesus gråter!


Text: Bernhard Severin Ingemann, sv övers A.H. 19/3 2014
Musik: J R Ahle