509 Du människa och vandringsman

1. Du människa och vandringsman,
säg, vill du inte höra
när Jesus själv dej ropar an
och till sin gård vill föra?
Ej någon glädje lika stor
kan världen dej förläna,
som den att bo där Herren bor
och honom se och tjäna.

2. För tung hans börda aldrig är,
hans ok är lätt att bära,
och ingen är för liten här
att verka till hans ära.
I tjänsten som han dej betror
ska ej hans bistånd fela,
och fast din bräcklighet är stor
kan Mästaren dej hela.

3. Tänk inte att det är för sent,
att dagen är förliden.
Så har ej nådens Herre ment,
han som dej skänker tiden.
Se, porten slog han ej igen,
fast det är sent på dagen.
Nej, i den elfte timmen än
kan du i tjänst bli tagen.

4. Men tänk ej heller: "Det finns tid
att ännu längre dröja,
att först i syndig lust och frid
av världen sej förnöja."
Du vet ej timme, ej minut,
då dagen går till ända
och nådens tid för dej är slut.
Vart ska du då dej vända?

5. Jag kommit sent, jag vet det väl,
till Jesus, som så mången.
Vid flärden fästad var min själ,
min tröghet höll mej fången.
Jag kallades, men köttet stred
mot viljan som sej röjde.
Jag såg och såg hur dagen led,
men tvekade och dröjde.

6. Dock gläds jag att jag funnit den
som vill min brist förgäta
och lön ej efter gärningen
men efter nåd tillmäta.
Nu, Jesus, håg och vilja stärk,
så jag mej ej må spara,
men glad arbeta i ditt verk
och ta var stund till vara.

Text: Johan Ludvig Runeberg 1855 (51 år), Jacob Henrik Roos 1861 (v. 4), bearb.
Musik: Wittenberg 1526